kro

Jag går med huvudet högt trots att städning, tvättning och jobb bland annat står på listan att göra idag. Men tvättmaskinen sköter sig själv, städningen är inga problem med en bra spotifyspelningslista som sprutar god musik ur högtalarna och jobba, eller ja jobb och jobb - en simträning. Så idag handlar min dag om att leva livet till det yttersta! Passa på medan denna härliga känsla tränger hela vägen in i mig!

Gårdagens mustaschfest var härlig och avslutades med kårens dansgolv. 

chacha!

Jag tog mig i alla fall dit och jag gjorde bra ifrån mig på kanten, så efteråt kändes det bra att jag klarade det. Tills någon kommer och påpekar att jag använt "fel" övningar under lektionen. Det var inte alls något illa menat eller så, denne ville bara ge mig tips hur jag kunde göra det bättre. Men den lilla grejen gjorde att hela jag bara rasade inombords. Jag var så stolt att jag ens tog mig utanför dörren och kände mig rätt okej, så kommer det där tipset som förstörde allt igen. Nog för att hormonerna kan ha en viktig roll i detta beteende, men jag hatar att göra FEL! verkligen hatar det. klarar liksom inte av att få tips och råd - för då är jag inte tillräckligt bra.

Så där har jag något att jobba på. Nu ska jag ut och bara göra en massa fel - så att jag får många tillsägelser, så jag kan bli av med klumpen i magen jag får när någon påpekar att jag gjort inte helt rätt.

Dagen idag börjar med ett möte på ABC, sen plugg, sen handla, träna och avslutar kvällen väl med att sitta på läktaren i handbollshallen.

upptäckte att jag just fick lite bråttom, så denna vackra bild får ligga på sniskan :)

ska hinna borsta hår (som är extremt tovigt) ,tänder, sätta i linser, klä mig vettigt, packa väskan på få se, 10 minuter - dagens första utmaning har anlänt!

ha en bra dag nu!

När jag väl kommer ut känns det nog bättre. Men just för tillfället känns det bara pissigt. Som tur är så är min grupp full av energi och positiva så det ska nog inte heller vara några problem. Men jag vill bara vara kvar hemma just nu, i soffan, med godis och min pojk.

Men bit ihop nu Klara - du kan göra det. Du klarar det.

ENERGI - ja tack!

Den här helgen har jag tillåtit mig. Jag har tillåtit mig att äta precis det som faller mig in. Men jag måste erkänna att jag känner att jag har kanske ätit lite för mycket socker. Inte ur syftet av dåligt samvete utan syftet av att känna det i magen och huvudet. Socker är bra - i lagom mängd. Så magen har gått ur sin balans, som tur är så vet jag att den kommer att återställa sig snart igen så jag är inte orolig för att den ska fortsätta vrida på sig och skicka konstiga signaler.

Jag har haft en underbar helg. I fredags hade jag mys hemma hos mamma med planering av resa, badminton och massor av prat. I går hade jag en heldag med min Emil, bara en massa mys, hela dagen. God mat och bakning bland annat. Helgen avslutas idag med en Klaradag. Att bara vara och till kvällen blir det simhallen för att träna ungdomarna.

Nu är det läge för en lunchpaus innan jag ska ut och ta in lite D-vitamin från den härliga solen!

Jag tror att man hela tiden skjuter sin goda hälsa in i framtiden. Precis som jag - "när jag blir smal, då kommer jag att må som bäst". Det handlar ju egentligen om att jag inte tillåter mig att må bra just nu, precis som jag är. Och jag tror inte att jag är ensam om detta.

För visst är det väl så att egentligen är det inte själva kroppsformen man får efter allt slit med träning och kost man vill åt? Visst är det den där lyckan och välbefinnandet som man tror kommer med på posten som är det egentliga målet? 

Hälsa är inte att träna ihjäl sig samtidigt som man äter "rätt" mat. Hälsa är en känsla av välbefinnande i nuet - skulle jag vilja uttrycka mig. Så vill du ha en god hälsa, börja tillåta dig att vara nöjd, just precis nu. Som du är. För vi är alla unika och det är menat att det ska vara så. Tro på dig själv. Våga vara du. våga göra det du tycker om att göra. 

Om träning är din passion - självklart ska du träna. Är konst din passion så ägna dig åt det. Är heminredning din passion ägna dig åt det. Snälla gör saker som får dig att må bra, gör det för din egen skull. 

Jag skriver det här lika mycket till er som till mig. Det är viktigt.

Jag är nog mest nervös för vuxencrawlgruppen jag ska hålla i idag. Nya människor fulla av förväntningar som jag ska uppfylla. Förhoppningsvis är det inga problem. 

Tänk att spegeln ska vara så svår att undvika, jag gjorde ett tappert försök i morse att låta bli att kolla. Men det gick bara inte att inte syna av kroppen för dagen. För det är vad jag gör. Kollar av så att kroppen inte vuxit enormt över natten. Då är det okej. Men samtidigt kollar jag av vad jag har för arbete kvar - vad är det som ska bort från min kropp, det gör jag upp klart och tydlig för mig själv och bara önskar att imorgon kanske jag vaknar och allt är borta. För när jag blir smal - då ska jag börja leva livet till mitt yttersta. Då blir man ju ännu lyckligare! ...eller är det verkligen så? tror inte det. Kan inte ha det mycke bättre än jag redan har det - massor av kärlek runt mig har jag och det borde vara allt jag behöver.

jag älskar frihetskänslan i bilden!

I sommar blir det definitivt vandring igen och hoppas på att Emil frivilligt följer med! :)

Just nu vill jag bara kunna leva ett liv utan att behöva tänka på hur jag ska vara eller bete mig. Jag har lovat mig själv nu att lägga måttbandet åt sidan, minska på tiden framför spegeln, skjuta undan tankarna på manisk träning.. och bara försöka att leva nu. precis som jag är. precis som jag känner. För jag tror egentligen inte på att framtiden har så mycket bättre att komma med. Jag har redan förlorat mycket tid de senaste åren - och jag vill inte missa mer av min tid här och nu.

Jag vill dela med mig av min energi istället för att förbruka den på mina negativa tankar. Jag vill ge tillbaka till alla som stått ut, som varit där för mig, som stöttat mig. Vänner, familj och framförallt - Emil.

Emil var min stora vändpunkt i ätstörningen. Han har fått mig att inse vilket underbart liv jag kan leva. Till honom får jag både dela med mig och ta emot kärlek. Han säger till mig varje dag hur fin han tycker att jag är och hur betydelsefull och älskad jag är av honom. Jag är evigt tacksam för allt detta och jag önskar att jag bara kunde ge något tillbaka.

Du är mitt allt Emil och jag hoppas att du kommer att finnas med i min framtid. Det är min önskan.

Nu väntar lunch och sen simskola/träning. 

idag känner jag att livet finns i mig. Jag känner att den här dagen kommer att stärka mig. Jag väntar på min vändpunkt, på nästa etapp i livet - ett lyft. Det kommer snart, jag känner det.

och emil gren, jag älskar dig!

Idag lockar vädret utanför fönstret, men tyvärr så har jag en lång dag av rapportskrivande framför mig. Så det blir till och sitta inne framför datorn. Förhoppningsvis blir jag klar i tid och kanske hinner med en nypa frisk luft också.

Idag känner jag mig ganska nöjd och bra faktiskt. Men jag har upptäckt att jag måste börja ändra i mina tankar. Mina tankar ligger fortfarande kvar i det förflutna och jag märker det mer och mer. Jag märker hur jag gömmer mig, hur jag inte låter mig komma fram. Jag har svårt att visa upp mitt jag inför folk - för jag är rädd. Rädd för att vara fel, eller rättare sagt rädd för att andra ska tycka att jag är fel. Detta sätter många spärrar i mitt liv. Jag får inte gå utanför ramen av trygghet. Jag väljer ofta att dra mig tillbaka istället för att visa vem jag är och vad jag står för. jag önskar att jag skulle kunna visa upp den person som bara mina allra närmaste känner till. Min galna sida, min lugna och omtänksamma sida, mitt mod, min envishet och min kreativitet. för den finns ju faktiskt där inom mig.

Att ätstörningen är över är skönt, men att ta reda på resterna den lämnade i mig är ibland ett helvete. Jag blir så arg när jag inte får visa att jag finns bara för att min hjärna spottar ut tankar som bara trycker ner. Jag blir arg att jag inte får duga precis som jag gör. Jag blir arg för att jag inbillar mig att folk tycker att jag är dålig och konstig och jag blir arg att jag inte får visa mina känslor. varför får jag inte gråta? varför får jag inte uttrycka den otroliga glädjen jag känner? varför får jag inte skrika när jag känner mig arg? Varför får jag inte allt det här? -Jo, därför min hjärna säger stop! Nej, klara - om du gråter visar du svaghet och du är en känslig person, om du skriker av ilska kommer folk tro att du har psykiska störningar, om du visar för mycket glädje kommer folk tycka att du är en snobb som har allt du vill och resten är bara underlägsna.

Jag blir så matt av mina egna tankar ibland så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Men jag vet vad jag har att jobba med. Mitt största mål 2012 är att våga kliva fram, våga vara Klara - den Klara som jag faktiskt är och vara nöjd med det och stolt över det.

mitt första steg var det här. Att öppna mig - visa att jag är en person som levt med dålig psykisk och fysisk hälsa alldeles för länge. Nu ska jag äntligen få se slutet på denna resa.

Nu måste jag sätta igång med rapporten.

puss!