Åren som varit
Alla dessa år där jag levt i en ovisshet. Rädslan för att inte veta när kroppen och tankarna ska ta över och styra. Tankarna som fick mig att falla pladask så fort de dök upp. Jag går fortfarande och bär på rädslan, rädslan för att återfallen ska komma. För jag vet att de kommer att komma tillbaka ibland. Jag har verktyg för att kunna avleda - men jag vet också hur stark ångesten är när den väl slår till mot min rastlöshet.
Just nu vill jag bara kunna leva ett liv utan att behöva tänka på hur jag ska vara eller bete mig. Jag har lovat mig själv nu att lägga måttbandet åt sidan, minska på tiden framför spegeln, skjuta undan tankarna på manisk träning.. och bara försöka att leva nu. precis som jag är. precis som jag känner. För jag tror egentligen inte på att framtiden har så mycket bättre att komma med. Jag har redan förlorat mycket tid de senaste åren - och jag vill inte missa mer av min tid här och nu.
Jag vill dela med mig av min energi istället för att förbruka den på mina negativa tankar. Jag vill ge tillbaka till alla som stått ut, som varit där för mig, som stöttat mig. Vänner, familj och framförallt - Emil.
Emil var min stora vändpunkt i ätstörningen. Han har fått mig att inse vilket underbart liv jag kan leva. Till honom får jag både dela med mig och ta emot kärlek. Han säger till mig varje dag hur fin han tycker att jag är och hur betydelsefull och älskad jag är av honom. Jag är evigt tacksam för allt detta och jag önskar att jag bara kunde ge något tillbaka.
Du är mitt allt Emil och jag hoppas att du kommer att finnas med i min framtid. Det är min önskan.
Kommentarer
Trackback
