kro

På vägen hem från en mysig löptur och middag hos mamma satt jag och kollade ut genom föntret på bussen och mötte min spegelbild. För första gången på jag vet inte hur länge såg jag mig själv i ögonen och tänkte att jag är allt en bra människa trots allt, och tanken föll på plats i hjärtat - jag tog verkligen emot den och bara tillät mig att vara stolt. Det var inte länge sen som jag började gråta så fort jag såg mig själv i ögonen i spegelbilden och kände mig sådär bedrövligt misslyckad. Jag kan inte med ord beskriva vilket framsteg det här är.