kro

I dem här bilderna gömmer sig många känslor, många minnen. Bilderna är inte bara bilder för mig. För det är jag som är i dem här bilderna. Det är jag som har tagit de här bilderna och det är jag som lever till viss del som jag gjorde när de här bilderna togs.

Jag har aldrig tidigare tänkt på vad bilderna visar. Vad ser ni? jag ser skam, osäkerhet och en massa rädsla. Rädsla för att göra fel, för att vara fel, för att misslyckas. Jag kan inte se på de här bilderna utan att en mängd olika känslor tränger sig på i bröstkorgen som en stor klump ångest.

Jag tycker samtidigt att bilderna är väldigt fina. Kankse för att de betyder så mycket för mig, de visar en del av mitt liv som jag kämpat hårt med. 
  
En gång för länge sedan så bestämde jag mig för att jag aldrig får nöja mig, framför allt inte med hur jag ser ut. Därför känns alltid mina kläder för små och spegelbilden för stor. Jag äter alltid för mycket eller tränar för lite. Jag kan bara inte tillåta mig att nöja mig.

Detta gör att jag vissa dagar ramlar ner till samma plan som jag var på för fyra år sedan (då den första bilden är tagen). De här dagarna måste jag bara få ha ibland, jag tar ångest, jag tar skammen, jag tar rädslan för just i den stunden så är det värt det. Numera kan jag åtminstone registrera vad som händer och varför. Jag kan kontrollera känslorna på ett helt annat sätt.


Det här är den enda pusselbiten i ett tusen-delars-pussel som fattas i mitt liv. En pusselbit med lite självförtroende och acceptans skulle få pusslet att bli helt. Men jag vet, det tar tid och tålamod behövs.